Förjävlig dag igen men vänner hjälper.
Lördag 15 november
Upp med vetskapen om att jobb i många timmar väntade, hemsk känsla.
Visste att kaffepauserna skulle vara det bästa på hela dagen för då skulle vara ända gången jag skulle få ut tårarna. Visste att jag omöjligt skulle klara av att hålla dom inom mej i över sex timmar så..
Dagen gick och var tillslut över, skönt.
Körde mamma och pappa iväg på fest, ännu mer tårar strömmade när jag skulle krama dem, tog aldrig slut. Kom sen hem och fixade mig.
Casso och Jontte kom för att förfesta eftersom vi tidigare renn bestämmt att vi skulle ut.
Supersvårt först att vara glad men med fint sällskap går det om man bara har viljestyrkan. Klart mitt humör inte var på topp men på något vis lyckades jag sätta en del av det åt sidan under kvällen tills jag kom hem.
Vi stack iväg till Affes, där var Pernilla också och vi dansade och hade roligt trots allt med dem.
Sen hem och sova.
Finblondiner.