Känns som hela huvudet är ett enda tilltrasslat garnnystan av tankar och känslor. Fick höra saker jag inte i min vildaste fanstasi hade förväntat mej att få höra. Jag är en hop som känner allt på samma gång, tänker för mycket och har mängder av frågor i huvudet.
Ska jag vara glad eller ledsen?
Ska jag lyssna på det som känns rätt eller det som hjärnan skriker till mig?
Ska jag vara feg eller ska jag våga riskera och se vart vägen leder?
Vad ska man göra när någon som betyder så mycket berättar så mycket.. släpper en nära men samtidigt oavsett alltid stöter bort en?
Antar att jag bara får ta ett steg bakom för att se vad som händer framför mej, låta tiden ha sin gång, se vad som händer. Inte tänka på allt och inte fundera så mycket på något som har med känslor att göra. Både tankar och känslor brukar reda ut sej bara man ger det lite tid.
Någon utav det jag är mest rrädd för i livet är att börja känna att jag måste stöta bort människor. Inte för att jag tror det någonsin kommer hända mig men känner så många andra som gör det så bara det gör mej rädd.
Tänk dig känslan att du int vågar öppna dig för någon, du känner inte tillit till andra och du vågar inte lita på att de verkligen älskar dig. Du håller allt inom dig och försöker tampas med alla problem alldeles ensam. Det skulle vara förfärligt.